Så här ser det ut just nu i fårens hagar. Runt om hänger på eltrådarna snitslar som flaxar i vinden. Tanken med dem är att de ska skrämma vargar. Där finns även blinkande lampor och rörelsedeckare som ger ifrån sig ett högt larm om något rör sig framför dem. Lamporna och rörelsedeckarna har vi fått låna av Länsstyrelsen.
Den senaste veckan har vi haft varg i närheten av hagarna vid minst två tillfällen.
Den första gången en ensam varg som Lars såg, bara på andra sidan av veteåkern som syns på bilden. Den andra gången var det några andra som såg två vargar ca tre kilometer fågelvägen från oss.
Jag hade nog tänkt att det första blogginlägget skulle vara av lite mer lättsam karaktär, men just nu är det väldigt mycket oro och tankar runt de här vargarna.
Passerade de bara? Är de redan borta? Är de kvar? Hur många är de?
Jag inbillar mig att det är lammen som är i den mest utsatta hagen eftersom den är längst bort ifrån gården. På natten ligger lammen i den nedre delen av hagen där de har vatten, saltsten, mineraler och tråget som de får kraftfoder i och på dagen är de i den övre delen där det fortfarande finns lite bete kvar. När jag kommer dit på förmiddagen för att fylla på deras vatten har de redan gått. De går och söker skugga så fort solen stiger på himlen. Jag tänker att om det hade hänt något under natten skulle jag se det, men ibland måste jag gå upp i hagen och se dem. Se att de är ok. När jag kommer dit på kvällen för att ge dem kraftfoder och nytt vatten är det en lättnad när hela lammflocken välkomnar mig med hungriga bräkanden.
Vi har beställt en eller två boskapsvaktande hundar. Vi kommer att få veta om det blir en eller två om ett tag. Den eller de kommer att bo med fåren dygnet runt och vakta dem mot allt hotfullt. Vi har diskuterat det här en längre tid och varit lite tveksamma, men nu är vi säkra. Vi kan inte sitta och vakta i hagarna själva varenda natt, och det här är inget övergående problem. Det finns varg i närheten och då måste vi använda alla till buds stående medel för att skydda våra djur. Annars skulle vi aldrig förlåta oss själva om det hände något.
//Keiko
Öxnevåls Gård 